Kul att Du tittar in hos mig!

Lämna gärna ett spår efter Dig :)

Tack för besöket och Välkommen åter!

tisdag, maj 07, 2013

Växternas Värld Del 19 Fortsättning på Färgerna hos frukter, frön och sporer



I förra delen av Växternas Värld skrev jag om frukt och frön och dess spridning genom vind och vatten och  genom växterna själv och nu är det dags för spridning genom insekter mm

Spridning genom insekter :
De flesta insekter är för små för att kunna frakta omkring frukter eller frön, och alltså spelar de ingen större roll som spridningsmedel. Myrorna är de viktigaste och kan spela en direkt avgörande roll för en del växter. Eftersom myrorna har dålig syn, är de frukter och frön som sprids av myror sällan särskilt färgstarka, men kan däremot verka lockande på myror på andra sätt, tex genom att ha särskilda utskott som innehåller näring. Myrorna samlar dessa frön och lagrar dem som proviant, men en del av lagret blir aldrig uppätet och det räcker att dessa frön lyckas gro.

Spridning genom fåglar och däggdjur :
Många ryggradslösa djur hjälper till med olika frukters spridning, alltifrån stora däggdjur till kräldjur och till och med fiskar. Men det är bara ett litet fåtal frukter och frön som sprids av kräldjur och fiskar, och man vet ingenting om huruvida dessa kan lockas av särskilda färger. Fåglarna är däremot den viktigaste spridningsgruppen bland djuren, med däggdjuren som god tvåa.

Fåglar och däggdjur kan tjänstgöra som spridare på två olika sätt. Dels kan frukterna och fröna ha hakar, klibbiga hår eller dito ytor som fastnar på djurens fjädrar eller päls: och dels kan de vara ätliga och alltså ätas och gå genom djurens matsmältningskanal. De frukter och frön som fastnar på djurens fjädrar eller päls behöver ju normalt inte ha några särskilt attraktiva färger, utan här rör det sig om rena slumpspridningen genom att djuren råkar komma i kontakt med dem. Det är många olika delar av blomman som kan utvecklas till bildningar som fastnar vid de förbipasserande.

Nejlikroten har hakförsedda stift som stannar kvar på frukten sedan resten av blomman vissnat, medan snärjmåran och stora häxörten har hakar på fruktväggen. Kardborrearternas frukter behåller den ring av smäckra skärmblad som omger deras korgblommiga blomställningar. Dessa skärmblad avslutas med starka, vassa hakar, som sitter så envist fast att de kan ställa till med ordentliga bekymmer för får eller långhåriga hundar. Varje enskild frukt har så många hår att de kan bäddas in helt i djurets päls och kännas obehagliga. En del frukter är klibbiga och fastnar vid fåglarnas näbbar.

De frukter och frön som sprids genom att de äts av djuren är ofta färgstarka. Färgen är en signal till djuret att näring i form av ett saftigt fruktkött finns att erhålla. En del frön spottas ut, men många andra går oskadda genom djurets hela matsmältningssystem. De frön som sprids på detta sätt måste vara specialanpassade för att klara magsafterna. En del mår tydligen rentav bättre om de passerar denna svåra miljö och gror bättre om de passerat genom en fågel. Man fann vid en undersökning att 60 procent av gäddnatens frön grodde sedan de ätits av änder, men att bara en procent av dem som inte passerat någon matsmältningsprocess utvecklades som de skulle.

Alla vet vi ju att omogen frukt är grön och föga välsmakande och det är lätt att förstå varför den gröna färgen används här. De gröna omogna frukterna döljs bland växternas gröna löv så att djur som är ute efter föda inte ska upptäcka dem. Den bittra eller obehagliga smaken är ytterligare en skyddsåtgärd för att frukten inte skall bli uppäten förrän fröna är mogna. När de saftiga frukterna mognar genomgår de en serie typiska förändringar, tex en ökning av sockerhalten och ett allmänt mjuknande. Oftast finner man också en övergång från grönt till någon kontrasterande stark färg, växtens signal om att frukten är färdig att ätas och att fröna är mogna. Ibland kan de omogna frukterna få hjälp till att locka fruktspridande djur: så tex visar olvonet upp en slående kontrast mellan de omogna röda och de mogna svarta frukterna. Men trots att rött verkar lockande på fåglar, vet fåglarna tydligen här att det bara är de svarta frukterna som är mogna. och normalt får de röda sitta kvar.

De frukter som sprids av fåglarna är röda, orange, gula, svarta, vita, blå, purpurbruna och skära i den ordningen. Listan skiljer sig en hel del från färglistan för fågelpollinerade blommor, för svarta frukter och bär är alltså relativt vanliga, medan svart är en ovanlig färg hos de fågelpollinerade blommorna. Många av dessa frukter blir extra lockande för fåglarna genom en vacker glans, och också kontraster spelar en viktig roll. Röda frukter kan ha den ytterligare fördelen att de går många insekter obemärkt förbi och alltså inte äts av sådana. Frukter som sprids med fåglarna är oftast doftlösa, eftersom fåglarna saknar luktsinne.

I Växternas Värld Del 16  skrev jag om Pollination genom fåglar och hur det i Europa där vi saknar pollinerande fåglar, är tämligen sällsynt med riktigt röda blommor. Men däremot är många vanliga europeiska frukter och bär starkt röda, och trädgårdsmästarna har sannerligen fått lära sig att fåglarna spelar en mycket viktig roll för spridningen här. Och än viktigare är fåglarna som fruktspridare i tropikerna, där mycket få träd låter vinden sprida sina frukter. Fruktduvorna tex kan behålla frön så stora som muskotfrön tillräckligt länge för att hinna transportera dem flera kilometer. På 1700-talet försökte holländarna skapa monopol på handeln med muskotnötter, och det sägs att orsaken till att de misslyckades med den saken var att fruktduvorna spred fröna vidare till öar utanför det holländska ostindiska väldet!

Blomsterpickarna tar både nektar och frukt på samma växt och är alltså både pollinatörer och spridare. Här finner man också inom en och samma familj båda de metoder fåglarna använder när de äter frukter med fruktkött. Ena metoden innebär att frukten svälj hel, och det är den som oftast används av fåglar med tunna näbbar. Den andra innebär att fågeln tuggar i sig fruktköttet och avlägsnar fröet från näbben genom att gnida denna mot en gren eller kvist.

De frukt- och fröätande fåglarna har utvecklat olika metoder vid näringssöket och särskilda näbbformer. Rent allmänt sett behöver de växtätande fåglarna en kraftig, böjd näbb, och föredrar i allmänhet frukter och bär, nötter och frön framför blad och löv. Hundratals arter av fruktätande fåglar, tillhörande inte mindre än sextioåtta familjer, spelar en större eller mindre roll för växternas fröspridning. De flesta av dem är inte helt beroende av frukten som föda, och oftast innehåller fruktköttet bara kolhydrater och flytande förfriskningar.

Men i tropikerna finns det en del fåglar som lever uteslutande på frukter. Dessa fåglar har utvecklats tillsammans med  de frukter de lever på, och följaktligen kan dessa frukter nu erbjuda både proteiner, fetter och vitaminer utöver de vanliga kolhydraterna - kort sagt alla de kemiska ämnen livet behöver. En del av de frukter som förtärs av dessa högspecialiserade fåglar är gröna som mogna. Därmed döljs de för andra fåglar, som inte skulle kunna sprida  fröna lika effektivt. Samtidigt är de fåglar som äter dem specialanpassade för att söka efter gröna frukter.

Vissa fladdermöss är otvivelaktigt däggdjursklassens mest specialiserade fruktätare. Gruppen hyser en del mycket stora flygande däggdjur, som tex de flygande rävarna i Malaya, som har en vingbredd på cirka halvannan meter. De fruktätande fladdermössen är färgblinda nattdjur, så de frukter de söker sig till är ofta bleka eller smutsfärgade. Fröna måste vara ordentligt skyddade, för fladdermössen har vassa tänder. Fladdermössen har dålig syn men gott luktsinne, och tycks föredra de unkna, mögliga dofter dessa frukter avger. Vi människor är inte lika förtjusta i den sortens lukter, men det skadar inte att vänja sig, för många av dessa frukter är mycket välsmakande.

Också många andra däggdjur äter och sprider frön. En del är liksom fladdermössen nattdjur, vilket innebär att de frukter de föredrar inte är så färgstarka. De daglevande däggdjuren dras till samma färger som fåglarna och kan rentav ta samma frukter och bär. Följaktligen verkar det som något av en paradox att en del färgstarka frukter är giftiga för däggdjur, men det förefaller som om de växter som får sina frön spridda av fåglarna ibland kan använda en och samma färg för att signalera både "kom och ät" och "varning"! Växten räknar med att djuret självt skall tolka färgen riktigt, instinktivt eller av erfarenhet.

Som exempel kan nämnas belladonnan, där varenda del av växten är giftig för många däggdjur. Den har använts som råvara vid gifttillverkning alltsedan urminnes tider och redan ett halvt bär kan vara dödsbringande för ett barn - (medan det skulle krävas 20-30 bär för att ta livet av en vuxen). Men samtidigt äts dessa bär med förtjusning av fåglarna och är faktiskt direkt anpassade för att spridas genom dessa. Också kaniner kan äta belladonnan utan att ta skada, men rent allmänt sett fungerar dessa bärs purpursvarta färg som en lockelse för fåglarna och en varning till däggdjuren. Vi använder själva en liknande kombination av starka färger avsedda, att både väcka intresset och varna i våra läkemedel. Tyvärr är detta system dock inte effektivt, eftersom barnen inte har tillräcklig erfarenhet - och inte heller några medfödda reaktioner - för att kunna tolka dessa färgsignaler riktigt.

De giftiga växterna använder samma system mycket effektivare, för att få garantier för att bara de djur som sprider deras frön allra bäst skall finna deras frukter och bär smakligast. Detta system med varningar för mindre tilltalande egenskaper hos frukter och frön hör till de få exempel vi har på varningsfärger i växtvärlden, medan principen med varningsfärger däremot är mycket vanlig hos djuren. Många däggdjur förtär frukter bara som ett tillfälligt tillskott till kosthållet. Älgantiloperna äter tex i huvudsak löv, men ökar på med frukter när dessa är mogna. Under denna period kan man få se små högar av kärnor som spottats ut sedan älgantilopen har idisslat färdigt. Apor kan vara mycket slarviga fruktätare och vrålaporna tappar upp till häften av den föda de tar utan att hämta upp den igen. På så sätt sprids alltså fröna medan aporna strövar fram genom lövverket och blir dessutom tillgängliga för de marklevande djuren, som kan föra dem vidare till en lämpligare miljö.



  Fortsättning följer på Växternas Värld ........ Häng gärna med :)


Ha det Bäst!  Kram

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar